Jag åkte precis förbi Gula Villan vid Idrottshuset och ena sonen utbrister , ”Har dom äntligen börjat riva!” . Just nu är det inte så lätt att se slutresultatet med nya hallen men vi vet att rivning, bråte, maskiner är början på något som vi längtat efter. 

Liknelsen ligger nära också till vår förening JIK. För några år sedan behövde vi riva för att kunna bygga något nytt som vi då försökte se framför oss. Ritningen var en långtidsplan och en ide att vi ville hålla kvar klubbens snart 25 åriga själ men skapa ett starkare grund att stå på. Nu tre år senare har antalet aktiva , främst ungdomar,  växt från 270 till drygt 400, mer än 10 nya ungdomsledare har tillkommit, vi har en ekonomi  i balans och mitt i byggstöket har våra två representationslag  tagit steget upp i finrummet, Elitserien och Superligan.

Jag förstår inte riktigt hur det gått till men vet att det mesta beror på många frivilliga, ledare och föräldrar som tycker det är roligt att ”bygga”. Och bland alla sportsliga resultat finns dom stunder som värmer extra. Allt från spelaren som alltid legat efter övriga i laget men envetet kämpat vidare och nu, med stolthet, inser att han är ifatt eller föräldern som efter en träning säger ett försynt TACK, innebandyn har hjälp mitt barn att komma bort från en stökig frtidsmiljö.